Vet inte längre hur läge jag orkar. Le, vänd andra kinden till, ignorera, kom ihåg att låsa dörren, acceptans acceptans denna jävla acceptans.

"Du är så duktig Leahna, du hanterar situationen så bra!"

Men det räcker inte med att höra det, förstår dom inte det? Imorgon åker jag tillbaka igen och då får jag gå och vänta på att hon ska smälla till mig. Tack Statens Institutions Styrelse för att personalen på hemmen hanterar grejer SÅ BRA.

   Förövrigt tas allting jag får ifrån mig. Hade precis börjat prata med A igen. Bestämde att vi skulle ses någon natt denna helgen nu när jag var hemma. Han har inte svarat mig sedan jag skrev när jag fick min mobil igår. Men det finns ju ingenting jag kan göra åt saken, eller hur? ACCEPTANS. Visst. Men det gör mig ju fortfarande ledsen.

Jag för två veckor sedan.

Idag. Jag är friskare (förutom Mia), gladare (?) i bättre fysiskt skick och någorlunda drogfri.

Jag förstår inte varför jag vill spola tillbaka ett år i tiden.. Men jag längtar tillbaka till misären, trasigheten, spänningen, den villkorslösa kärleken och den vilda livstilen.

-

Drogdimman, nålsticken, dom ljuva kemikalierna, det förföriska amfetaminet.

Kicken, energin, lyckan, rysningarna, värmen i kroppen..

    Till och med abstinensen, ångesten, skakningarna, längtan efter nästa panna, nästa ögonblick av total eufori och lycka. 

Jakten på lyckan, tiggandet av pengarna.

Förväntan när man håller påsen mellan fingrarna, öppnar den. Kemikaliedoften som svider i näsan.

Spänna skärpet, hitta venen, in med giftet.

Hatkärleken till amfetaminet går inte att beskriva. Den har gömt sig någonstans djupt inne i mitt medvetande och jag vet inte om jag någonsin kommer bli helt fri från den. Men det är samma kärlek som jag känner till R. Det är på något sätt kopplat till varandra. 

Allt flyter ihop och jag kan inte längre urskilja vilket som egentligen betydde mest, och det skrämmer mig.

"jag trampar vatten i kvicksand medan du drar ner mig
jag sjunker bara djupare varje minut du ger mig
jag vägrar släppa taget jag kan inte hjälpa det
jag är på väg att träffa botten och jag älskar det
jag skulle hellre mista livet än att mista dig
trots att du förtrycker mig fördärvar mig förgiftar mig
försök förstå hur jävla starkt jag hatar dig min älskling
du är min last min börda min förbannelse min frälsning
du är mitt liv min luft min själ mitt allt min enda vän
du är påsen pulvret skeden nålen tändaren
du är sanningen och ljuset gör mig troende
du är mitt gift mitt knark min drog och mitt beroende
du är knark"

Förstår inte hur jag kunde vara så, och förstår verkligen inte varför jag faktiskt längtar tillbaka.

Mina ben och lite av R i garaget i ************.

Venpunka.

trasig.

En aning onykter där med ja.

Solsken, luftmadrass och pool. Allt innanför ett stängsel med taggtråd längst upp men man kan ju inte få allt.

Jag, J och S rökte igår, någon ny, blå spicesort. Vi blev sådär lagom väck och torskade inte, trots att vi rökte kontinuerligt från eftermiddag till kvällen. Personal kom fan ut oh satte sig brevid oss när vi hade halva kvar, vi fortsatte röka och dom märkte ingenting. Inkompetenta.

Det var i alla fall skönt att komma bort från allt ett tag men är lite besviken på mig själv ändå att jag inte står emot. Men det är ju så mycket just nu (jag försöker måste skyllaifrånmigljugervälförmigsjälv) mitt humör pendlar upp och ner extremt, hann till exempel inte vara hemma mer än tio minuter nu innan jag kastat iväg två stolar, sparkat sönder en garderobsdörr och skrikit mig hes. Orkar inte mer och väntar på att L ska fixa den där skumma örtblandningen med DMT som han tjatar om hela tiden.

Droger droger droger jag vet hela tiden men det snurrar i mitt huvud kan inte hjälpa det. 

Det är jobbigt på behandlingshemmet. En av tjejerna är självmordsbenägen och vissa dagar får jag vakta henne hela tiden så att hon inte går och hänger sig, en annan är schizofren och brukar fucka ur var och varannan dag, slå personalen, skrika och ha sig. Visst bor hon i enskilt men hon är ofta ute på avdelningen ändå. (hon bor här bara för att inget annat hem vill ta emot henne, hon är för jobbig.). Sedan har vi J, en riktigt läskig psykopat. Hon har tydligen gjort något mot alla nya som flyttat in, lägga saker i maten, hårborttagningsmedel i deras balsam o.s.v men mig lägger hon ner så jäävla mycket energi på att knäcka psykiskt istället.

"Äsch, jag gör det bara för att det är kul att se Leahna må dåligt ju."  hade hon sagt till N vid ett tillfälle.

Haha, det låter som att jag bor på psyk eller ett LSS-boende, men kan ni fatta att detta är ett vanligt jävla LVU-hem? Herregud, vet inte hur länge jag orkar med skiten längre, det är jobbigt nog att vara inlåst utan allt det här.

Jaja, till något annat. Jag spyr inte alls lika ofta längre. Och går tydligen ner en massa i vikt, får kommentarer hela tiden och måste vakta vad jag svarar. Är smalast av oss 5 tjejer som bor här just nu, kul ju, men har ingen thinspo att titta på haha.

Ska dricka upp min sockerfria energidricka, röka klart min morgoncigg och sedan ner och väga mig.

Är hemma på permission igen, från igår till idag så ska tillbaka nu vid 19:00. Höll på att skriva "hem" först. Institutionsskada. Kan ju fan knappt komma ihåg att jag kan öppna ytterdörren själv här hemma. Känns jobbigt att åka nu när jag fått ova hemma för första gången på ca 7 månader, men det finns ju inte så mycket att göra åt den saken. Har försökt muntra upp mig genom att internetshoppa, haha. 4 korsetter och ett par högklackade skor. 

Update om maten:

Försöker att inte spy 5ggr om dagen som jag gjorde förut. Har lyckats minska till i alla fall högst 2ggr/dag. Hetsar ju fan inte ens längre, spyr även om jag ätit 1/5 av vad en normal äter vid samma tillfälle. Äsch, får se hur allt går. 

Är nog tillbaka igen på tisdag, kanske. Skriver mer då, promise.