Lever i nuet, för jag är osäker på om dåtiden existerar. Kan inte känna igen mig själv.

Sekunder minuter timmar dagar veckor månader år av mitt liv som jag inte längre är säker på att jag levt.

Kan inte ens vara säker på gårdagen. Inte heller samma dag. Det är inte jag, det kan det inte vara. Eller? Overklighetskänslorna slukar mer och mer av mitt förflutna och vad finns kvar sedan? Är rädd och även om jag försöker intala mig att dessa känslor beror på stress och dåligt mående så lugnar det mig inte. För om man inte har något förflutet, vem är man då...?

Men så finns det dom få ögonblicken som finns kvar där och inte bleknar bort. Men det är bitterljuvt att fastna i dom. Jag var så lycklig just då, det var så bra, men sedan förstörde jag det och kommer aldrig få uppleva samma sak igen.

Förstår att det inte leder någonstans att tänka så men det är svårt när allting bara verkar gå nedåt. Det skulle ju vara bra nu... Flyttat till Träningsboende, får permissioner varje helg, blir troligtvis av med LVU:et i november. Skulle se möjligheterna till ett bra, normalt liv utan droger. Och det jobbiga är att ett tag kunde jag faktiskt tänka mig ett sådant liv, ville verkligen ha det. Men nu är det nattsvart och jag är faktiskt rädd.

Minsta lilla sak jag misslyckas med eller förstör klamrar sig fast och äter upp mig inifrån. Ångesten är tillbaka, likaså melankolin som jag kan stå ut med, men den här jävla sorgen är ny. 

Alla människor jag sårat alla pengar jag slösat alla vänner jag förlorat all den tillit jag bara kastat bort alla chanser jag fått men inte tagit alla jag påverkat negativt alla gånger jag gjort bort mig alla gånger jag snackat skit spridit rykten men framför allt all den jävla tid jag förlorat och som jag aldrig kommer att få tillbaka.

Så mycket av det jag precis skrivit är på grund av drogerna men ändå fortsätter jag eftersom att jag inte vill skämmas och tänka på allt det jag förstört. Men allting börjar ju om igen när man blir nykter och oftast har man bara gjort det värre.

Tids nog måste man återigen välja om man ska fortsätta ner eller försöka kämpa sig upp istället.

Jag är nästan säker på att jag kan om jag vill, men problemet är att jag inte längre vet om jag vill.

Alla livsformer har svårt att anpassa sig till ljuset efter ett helt liv i mörker.

Jag skriver knappt här längre. Förlåt. Men det är för mycket i mitt huvud.

Det har hänt lite sedan sist. Jag har flyttat till träningsboendet. Det är ändå en ganska stor förändring.

Maten är krånglig. Äter nästan så mycket som man ska när jag är hemma på helgerna, men under veckorna blir det nästan ingenting. Går ner i vikt och är nöjd över det, men min nyvunna självkontroll gällande maten skrämmer mig lite. 

Tog ett återfall för några veckor sedan. Eller ska man säga idag istället om det räknas som återfall när man snortar medicinen man ska svälja...

Har försagt mig angående en sak jag inte orkar ta upp idag och det har lett till stora konsekvenser. Jag tror att jag har lyckats fixa det mesta med situationen men förtroende kan man inte ljuga sig till. Mår så dåligt över det, står knappt ut. Men jag vet ju att det är det jag förtjänar. 

Nu är det snart ett år sedan jag impulsrymde och följde med R ut till C på landet. Vet inte varför minnet av det slog till så hårt och plötsligt. 

-

Lugnet. Vinden som blåser i träden, solens orangeröda ljus över hästhagen på kvällen. Sprutan i armen, lägga sig ner i den gamla, slitna och minimala 1800-tals sängen med R, med hans arm runt min midja.  att vi en dag åt koldolmar med potatis och sås, minns hur det smakade, exakt. Och den sura smaken av rositan, sedan det jästa, sura och konstigt limegröna fruktvinet. Avtändningarna. Promenader, björnbärspaj.

Som två förälskade tonåringar gömmer oss bakom höbalar, kanske 5 meter från den lilla landsvägen. Jag 17, han vuxen, så mycket äldre. Men ändå, den där förälskelsen.. Omringade av den söta hödoften ser vi solen spela i det höga, sommartorra gräset framför oss. Kysser med torra läppar... Tjacket in i blodet. Röker Look Menthol och han säger "jag lovar dig att detta kommer du minnas hela ditt liv."

-

Det var 4 dagar jag aldrig kommer glömma, precis som han sa.

Visst saknar jag mycket, men inget så mycket som dom dagarna. Mitt hjärta brister och jag vill inte tänka mer.

ja tack snälla?

Igår hände något riktigt obehagligt, jag  fick jag kramp i hjärtat. Först kändes det som att det drog ihop sig, sedan slog det några väldigt hårda och ojämna slag innan det drog ihop sig igen och efter det började det slå minst 130slag/minuten, så hårt att hela bröstkorgen hoppade liksom. Kände t.o.m pulsen nere i magen också, i kroppspulsådern. 

Allt höll tydligen bara på i fem, sex minuter men det kändes fan som tjugo. Blev livrädd. Har bara vart med om samma sak en gång förut (dock var det inte lika illa då).

Det var när jag var på rymmen i januari, hemma hos Syster S. Hennes kille, H, som är en riktig psykopat trodde inte på henne när hon sa att jag inte blir "påtänd" på samma sätt som andra när jag tar tjack, att jag är lugnare och inte snöar in på saker och då var han så klart tvungen att motbevisa henne. Så han blandade en panna (fick veta senare att det var 0,6g 70% rent tjack) till mig. Det var tredje pannan på ungefär två dygn, hade varit vaken hela denna tiden och det var också första gången på flera månader som jag tagit eftersom jag suttit inlåst. Så fort han drog ur nålen började jag se vågmönster överallt, p.g.a att mitt blod rusade så fort. Sedan tyckte S att det var en superbra idé att gå ut och spraymåla utemöbler kl.04 på natten och det var då det kom. 

Hon förklarade att det berodde på att hjärtat blivit överansträngt och att det var därför det krampade. Men hon sa också att det inte är många inom sjukvården som vet om att detta kan hända, vilket jag fattade då jag fick prata med en från sjukvårdsupplysningen efter händelsen igår. 

Det som skrämde mig mest av allt igår var nog inte själva händelsen i sig, utan att jag måste fått denna krampen för att jag spyr så mycket nu för tiden. Det finns ingen annan förklaring. Jag förstör mig själv så totalt, vare sig det är med droger eller mat. 

Vet inte längre hur läge jag orkar. Le, vänd andra kinden till, ignorera, kom ihåg att låsa dörren, acceptans acceptans denna jävla acceptans.

"Du är så duktig Leahna, du hanterar situationen så bra!"

Men det räcker inte med att höra det, förstår dom inte det? Imorgon åker jag tillbaka igen och då får jag gå och vänta på att hon ska smälla till mig. Tack Statens Institutions Styrelse för att personalen på hemmen hanterar grejer SÅ BRA.

   Förövrigt tas allting jag får ifrån mig. Hade precis börjat prata med A igen. Bestämde att vi skulle ses någon natt denna helgen nu när jag var hemma. Han har inte svarat mig sedan jag skrev när jag fick min mobil igår. Men det finns ju ingenting jag kan göra åt saken, eller hur? ACCEPTANS. Visst. Men det gör mig ju fortfarande ledsen.

Jag för två veckor sedan.

Idag. Jag är friskare (förutom Mia), gladare (?) i bättre fysiskt skick och någorlunda drogfri.

Jag förstår inte varför jag vill spola tillbaka ett år i tiden.. Men jag längtar tillbaka till misären, trasigheten, spänningen, den villkorslösa kärleken och den vilda livstilen.

-

Drogdimman, nålsticken, dom ljuva kemikalierna, det förföriska amfetaminet.

Kicken, energin, lyckan, rysningarna, värmen i kroppen..

    Till och med abstinensen, ångesten, skakningarna, längtan efter nästa panna, nästa ögonblick av total eufori och lycka. 

Jakten på lyckan, tiggandet av pengarna.

Förväntan när man håller påsen mellan fingrarna, öppnar den. Kemikaliedoften som svider i näsan.

Spänna skärpet, hitta venen, in med giftet.

Hatkärleken till amfetaminet går inte att beskriva. Den har gömt sig någonstans djupt inne i mitt medvetande och jag vet inte om jag någonsin kommer bli helt fri från den. Men det är samma kärlek som jag känner till R. Det är på något sätt kopplat till varandra. 

Allt flyter ihop och jag kan inte längre urskilja vilket som egentligen betydde mest, och det skrämmer mig.

"jag trampar vatten i kvicksand medan du drar ner mig
jag sjunker bara djupare varje minut du ger mig
jag vägrar släppa taget jag kan inte hjälpa det
jag är på väg att träffa botten och jag älskar det
jag skulle hellre mista livet än att mista dig
trots att du förtrycker mig fördärvar mig förgiftar mig
försök förstå hur jävla starkt jag hatar dig min älskling
du är min last min börda min förbannelse min frälsning
du är mitt liv min luft min själ mitt allt min enda vän
du är påsen pulvret skeden nålen tändaren
du är sanningen och ljuset gör mig troende
du är mitt gift mitt knark min drog och mitt beroende
du är knark"

Förstår inte hur jag kunde vara så, och förstår verkligen inte varför jag faktiskt längtar tillbaka.

Mina ben och lite av R i garaget i ************.

Venpunka.

trasig.

En aning onykter där med ja.

Solsken, luftmadrass och pool. Allt innanför ett stängsel med taggtråd längst upp men man kan ju inte få allt.

Jag, J och S rökte igår, någon ny, blå spicesort. Vi blev sådär lagom väck och torskade inte, trots att vi rökte kontinuerligt från eftermiddag till kvällen. Personal kom fan ut oh satte sig brevid oss när vi hade halva kvar, vi fortsatte röka och dom märkte ingenting. Inkompetenta.

Det var i alla fall skönt att komma bort från allt ett tag men är lite besviken på mig själv ändå att jag inte står emot. Men det är ju så mycket just nu (jag försöker måste skyllaifrånmigljugervälförmigsjälv) mitt humör pendlar upp och ner extremt, hann till exempel inte vara hemma mer än tio minuter nu innan jag kastat iväg två stolar, sparkat sönder en garderobsdörr och skrikit mig hes. Orkar inte mer och väntar på att L ska fixa den där skumma örtblandningen med DMT som han tjatar om hela tiden.

Droger droger droger jag vet hela tiden men det snurrar i mitt huvud kan inte hjälpa det.