Lever i nuet, för jag är osäker på om dåtiden existerar. Kan inte känna igen mig själv.

Sekunder minuter timmar dagar veckor månader år av mitt liv som jag inte längre är säker på att jag levt.

Kan inte ens vara säker på gårdagen. Inte heller samma dag. Det är inte jag, det kan det inte vara. Eller? Overklighetskänslorna slukar mer och mer av mitt förflutna och vad finns kvar sedan? Är rädd och även om jag försöker intala mig att dessa känslor beror på stress och dåligt mående så lugnar det mig inte. För om man inte har något förflutet, vem är man då...?

Men så finns det dom få ögonblicken som finns kvar där och inte bleknar bort. Men det är bitterljuvt att fastna i dom. Jag var så lycklig just då, det var så bra, men sedan förstörde jag det och kommer aldrig få uppleva samma sak igen.

Förstår att det inte leder någonstans att tänka så men det är svårt när allting bara verkar gå nedåt. Det skulle ju vara bra nu... Flyttat till Träningsboende, får permissioner varje helg, blir troligtvis av med LVU:et i november. Skulle se möjligheterna till ett bra, normalt liv utan droger. Och det jobbiga är att ett tag kunde jag faktiskt tänka mig ett sådant liv, ville verkligen ha det. Men nu är det nattsvart och jag är faktiskt rädd.

Minsta lilla sak jag misslyckas med eller förstör klamrar sig fast och äter upp mig inifrån. Ångesten är tillbaka, likaså melankolin som jag kan stå ut med, men den här jävla sorgen är ny. 

Alla människor jag sårat alla pengar jag slösat alla vänner jag förlorat all den tillit jag bara kastat bort alla chanser jag fått men inte tagit alla jag påverkat negativt alla gånger jag gjort bort mig alla gånger jag snackat skit spridit rykten men framför allt all den jävla tid jag förlorat och som jag aldrig kommer att få tillbaka.

Så mycket av det jag precis skrivit är på grund av drogerna men ändå fortsätter jag eftersom att jag inte vill skämmas och tänka på allt det jag förstört. Men allting börjar ju om igen när man blir nykter och oftast har man bara gjort det värre.

Tids nog måste man återigen välja om man ska fortsätta ner eller försöka kämpa sig upp istället.

Jag är nästan säker på att jag kan om jag vill, men problemet är att jag inte längre vet om jag vill.

Alla livsformer har svårt att anpassa sig till ljuset efter ett helt liv i mörker.

Jag skriver knappt här längre. Förlåt. Men det är för mycket i mitt huvud.

Det har hänt lite sedan sist. Jag har flyttat till träningsboendet. Det är ändå en ganska stor förändring.

Maten är krånglig. Äter nästan så mycket som man ska när jag är hemma på helgerna, men under veckorna blir det nästan ingenting. Går ner i vikt och är nöjd över det, men min nyvunna självkontroll gällande maten skrämmer mig lite. 

Tog ett återfall för några veckor sedan. Eller ska man säga idag istället om det räknas som återfall när man snortar medicinen man ska svälja...

Har försagt mig angående en sak jag inte orkar ta upp idag och det har lett till stora konsekvenser. Jag tror att jag har lyckats fixa det mesta med situationen men förtroende kan man inte ljuga sig till. Mår så dåligt över det, står knappt ut. Men jag vet ju att det är det jag förtjänar.