Jag har de jävla mötena hela tiden. 3 möten en dag jaja lugnt det klarar hon. 4,5 timmars lögn le le le. Men jag mår faktistk bättre nu. Eller så känns det så bara för att det är så lätt att tänka på ingenting. Svart svart ingenting bara svart.

Avskärmar mig med böckerna serierna datorn musiken. Men när jag väl inte har något annat runt mig då behöver jag inte tänka på något jobbigt alls om jag inte vill.

Har bara gråtit en, två gånger sedan jag kom hem vad jag kan minnas. En gång för att jag var arg/ledsen och den andra var när jag pratade i telefon med E. För att jag berättade och förklarade att jag SAKNAR folket så jävla MYCKET så det gör ONT. Dom jag inte får träffa mer. Dom hemlösa missbrukarnaproggrammarnaalkisarnadekriminella dom som inte främjar min personliga utveckling. Men vem har gjort det om inte dom.

Vilken socjävel har någonsin fått mig att uppskatta de små tingen i vardagen, lyckan en frukt eller brödlimpa eller en cigarett eller en flaska 7,7% öl kan ge någon som berkligen är i behov av det. Vilka socjävlar har någonsin kramat om, lånat ut tröjor jackor och skjortor, erbjudit piller och bot när man sitter med dagenefterfrossa och fryser i sol och 20 grader plus. Vilken socjävel har gjort det utan att döma? Vilken socjävel har gett en hela påsar med saker utan att ha något själva. Va va VA?

Alla har nackdelar men mitt umgänge har färre än många. Trots att de missbrukar eller står och trampar utanför glasbanken klockan 09.50 Trots att några somnar på gräsmattan i parken, sitter och noddar eller blir högljudda på grund av smuggelvodkan de dricker rent. 

Folk jag älskar som syskon och bästa vänner kommer jag inte strunta i för att soc säger det.