Det svaga prasslet från påsen, det vita guldet som hälls ut, ner i lösningskoppen.

Han mäter upp vatten i pumpen, inte för mycket, inte för lite. I med det i koppen, blanda. Ett halvt cigarettfilter läggs i, sätta pumpen mot det, suga upp det magiska livselexiret.

Jag rör på mig för att få upp blodcirkulationen, sätter sedan på stasen, spänner den och öppnar och stänger handen ett par gånger.

Hans fingar letar efter en fin ven i armvecket, och när han hittat en blåser han lätt på armen medan spetsen går in i det mjuka skinnet.

Håller andan medan han drar tillbaka pumpen för att kolla efter svar. Rött blod väller in i den klara lösningen.

Andas ut, andas in.

Pumpen trycks tillbaka i en jämn takt och för varje millimeter känner jag hur hjärtat slår snabbare och snabbare. Värmen sprider sig i hela kroppen och kinderna hettar.

När hela pumpen är tömd känner jag den välbekanta smaken i gommen, smaken av metall, gläjde, kemisk substans och magi... En papperstuss hålls mot nålen när han drar den ur min arm.

Hela världen ligger nu för mina fötter och detta är vad lycka består av.

Kan knappt vänta tills på fredag... Borde detta inlägget låsas förresten..?

 

j

2 oktober 2013 22:02

det här var typ det mest triggande jag läst sen jag blev ren :P

http://freedomtime.blogg.se

 

Alexandra

12 oktober 2013 20:20

Åååh så jävla klockren text, jag bara längtar mer och mer tills jag ska ta nånting intravenöst för första gången! It seems awsome!

http://www.wannabeforeverthin.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

            Lever i nuet, för jag är osäker på om dåtiden existerar. Kan inte känna igen mig själv. Sekunder minuter timmar dagar veckor månader år av mitt liv som jag inte längre är säker på att jag levt.   Kan inte ens vara säker p...

    Jag skriver knappt här längre. Förlåt. Men det är för mycket i mitt huvud.   Det har hänt lite sedan sist. Jag har flyttat till träningsboendet. Det är ändå en ganska stor förändring. Maten är krånglig. Äter nästan så mycket som man sk...

Nu är det snart ett år sedan jag impulsrymde och följde med R ut till C på landet. Vet inte varför minnet av det slog till så hårt och plötsligt.      -     Lugnet. Vinden som blåser i träden, solens orangeröda ljus över hästhagen på kväl...

  ja tack snälla?         Igår hände något riktigt obehagligt, jag  fick jag kramp i hjärtat. Först kändes det som att det drog ihop sig, sedan slog det några väldigt hårda och ojämna slag innan det drog ihop sig igen och efter det börja...

Vet inte längre hur läge jag orkar. Le, vänd andra kinden till, ignorera, kom ihåg att låsa dörren, acceptans acceptans denna jävla acceptans. "Du är så duktig Leahna, du hanterar situationen så bra!" Men det räcker inte med att höra det, förstår...